Stjärnbilder och hur man hittar på stjärnhimlen

En stjärnbild är ett mönster av stjärnor som liknar figurer eller djur. Stjärnorna i en bild ligger oftast inte nära varandra. De råkar bara se ut så från jorden.

Himlen är uppdelad i 88 officiella stjärnbilder. De fungerar som länder på en karta. Varje stjärna du ser hör till en speciell stjärnbild.

För att hitta på himlen lär man sig några kända mönster först. Sedan använder man dem för att hitta andra stjärnor, precis som man hittar i en stad genom att känna igen stora gator.

I Sverige kan vi se vissa stjärnbilder hela året eftersom de aldrig försvinner under kanten på himlen. Andra ser vi bara på vintern eller sommaren. Det beror på var jorden är i sin bana runt solen.

1

Hitta Karlavagnen

Leta efter sju klara stjärnor som bildar en stor skopa eller kastrull med ett handtag – den är synlig över norra horisonten året runt från Sverige och är lätt att känna igen.

2

Förläng bakkanten

De två stjärnorna i skopans ytterkant (längst bort från handtaget) pekar ut en linje. Förläng den cirka fem gånger avståndet mellan dem.

3

Hitta Polstjärnan

Linjen leder till en medelstark stjärna som ensam sitter en bit från andra ljusstarka stjärnor – det är Polstjärnan, svansspetsen i Lilla björnen.

4

Hitta Cassiopeja

Polstjärnan ligger ungefär mitt emellan Karlavagnen och ett karakteristiskt W- eller M-format stjärnmönster: Cassiopeja. De två "balanserar" varandra på var sin sida av Polstjärnan.

5

Vintern: leta upp Orion

Sök söderut efter tre stjärnor i rad mycket nära varandra – Orions bälte. Runt det formar fyra ljusa hörnstjärnor jägarens kropp, inklusive den röda Betelgeuse och den blåvita Rigel.

På sommaren dominerar istället Sommartriangeln, bildad av tre mycket ljusa stjärnor från olika stjärnbilder: Vega (Lyran), Deneb (Svanen) och Altair (Örnen). Den syns högt på himlen under ljusa svenska sommarnätter, trots att mörkret då aldrig blir helt kompakt i stora delar av landet.

Astronomer mäter stjärnors ljusstyrka med synbar magnitud ($m$), en skala som (förvirrande nog) går baklänges: lägre tal betyder ljusare stjärna, och varje steg på 5 magnituder motsvarar en faktor 100 i verklig ljusstyrka. Den ljusaste stjärnan på natthimlen, Sirius, har magnitud -1,46, medan den svagaste stjärnan du kan se för blotta ögat i en mörk svensk skog ligger runt magnitud +6.

Betelgeuse i Orion har magnitud ungefär +0,5 och är en röd superjättestjärna nära slutet av sitt liv, medan Rigel på andra sidan bältet lyser med magnitud -0,1 som en blåvit superjätte – mycket hetare men längre bort.

Eftersom jorden kretsar runt solen ändras vår nattsida gradvis, och olika stjärnbilder blir synliga vid olika årstider. Vintern är Orions tid i Sverige – jägaren reser sig i söder på kvällshimlen och syns tydligt tack vare sitt bälte av tre stjärnor.

Sommaren innebär ljusa nätter, särskilt norr om polcirkeln där midnattssolen gör natthimlen osynlig helt och hållet i veckor. Längre söderut blir himlen aldrig helt mörk ens vid midnatt under juni och juli, vilket gör svaga stjärnbilder svåra att se.

Stjärnbildernas gränser och namn har en lång historia, men den moderna, exakta kartan är förvånansvärt ung och vetenskapligt definierad ner till minsta grad på himlen.

~150 e.Kr.

Ptolemaios katalog

Den grekiske astronomen Ptolemaios sammanställde 48 stjärnbilder i sitt verk Almagest, baserat på äldre babylonisk och grekisk tradition.

1600-talet

Nya stjärnbilder söderut

Europeiska upptäcktsresande kartlade södra stjärnhimlen och lade till nya stjärnbilder som inte syns från Medelhavsområdet.

1922

IAU fastställer 88 stjärnbilder

Internationella astronomiska unionen (IAU) enades om en officiell lista med 88 stjärnbilder som täcker hela himlen.

1930

Exakta gränser dras

Astronomen Eugène Delporte ritade exakta gränslinjer mellan stjärnbilderna längs räta linjer i koordinatsystemet, så att varje punkt på himlen hör till exakt en stjärnbild.

Idag används satelliter som ESA:s Gaia för att mäta stjärnors exakta positioner och rörelser med extrem precision, vilket visar att stjärnbilderna sakta förändras över årtusenden i takt med att stjärnorna rör sig i rymden.

Norrsken (aurora borealis) uppstår när laddade partiklar från solvinden styrs av jordens magnetfält ner mot polerna och kolliderar med atmosfärens gaser på 100–300 kilometers höjd. Syreatomer lyser grönt eller rött, kväve ger blått och lila.

Norra Sverige, särskilt Lappland, är ett av världens bästa ställen för norrsken tack vare sin höga breddgrad. Chansen ökar kring höst- och vårdagjämning samt under perioder av hög solaktivitet, som toppar i ungefär elvaårscykler.

Norrsken kan ibland synas även söderut i Sverige vid riktigt kraftiga solstormar, men kräver mörk, molnfri himmel långt från stadsljus – samma förutsättningar som gör stjärnbilder lättast att se.